Ett kilo socker

”Ta av dig den där. Det som händer där ute påminner om 30-talet i Polen.” Farmor pekar på Davidsstjärnan som hänger runt min hals och fortsätter: ”Du kan råka illa ut.”

Vi sitter som vanligt i köket, platsen där hon till slut började berätta. Om då, hur hon överlevde. Om nu, om mardrömmarna som aldrig försvinner. Minnen från kriget som rullar på näthinnan som en film hon aldrig kan pausa. Det är på natten hon ser konturerna av deras ansikten tydligt, som hon kan höra sin lillasysters röst. Ibland lever de igen, ibland är hon tillbaka i det polska ghettot där mamma och pappa motar ut sin tonårsdotter. Tvingar henne att återigen fly till skogen, mot fienden som satt ett pris på hennes liv, bara för att hon är judinna.

Att vara en Förintelseöverlevande kallar farmor inte för en välsignelse, utan ett straff. Att tvingas leva med skulden över att hon lever, inte de.

Ett kilo socker handlar om ett av de sista vittnena till Förintelsen som fortfarande är kvar i livet. Vad händer när ingen av dem längre finns?

Egna reflektioner
Av någon anledning gillar jag böcker om andra världskriget. Oftast skildrar de själva kriget eller koncentrationslägren. Det gör denna också, men med fokus på överlevarens känslor.

Författaren intervjuar sin farmor Cyla, en av de som överlevde. Det är inte så mycket ghetton och andra läger, även om hon berör det också. Boken handlar mer om hur det är att överleva, att inte ha någon familj eller vänner kvar. Vad gör det med en människa?

Helena Trus har fångat sin farmors maktlöshet, hennes rädsla och skuld på ett väldigt fint sätt. Jag som läsare blir mycket berörd av hennes historia och jag önskar att fler kunde bli det. Det är en viktig berättelse som aldrig får tystna.
En berättelse som måste leva vidare även när alla vittnen är borta.

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln