Den förklädda guden

Året är 1936 och tre år har gått sedan en kvinna under dramatiska former stal ett spädbarn från Villa Talludden på Djurgården. Mikael Kejser, som under kidnappningen fick obotliga skador, har nu fått veta att han inte har lång tid kvar att leva. Han bestämmer sig för att utkräva hämnd och att till varje pris hitta kvinnan och det försvunna barnet.

Noel Bråkensköld, en stilig läkare som bär på ett mörkt förflutet, antar ett uppdrag som snart leder honom till Zürich, norra Italien och till träskmarkerna vid Laguna Morta, ”Den döda lagunen”. Men när han kommer för nära familjen Seigels hemligheter tvingas han att fatta flera våghalsiga beslut.

Varför är det så många som söker efter det kidnappade barnet? Vilka är alla dessa människor som tycks villiga att offra sina vänner, gå bakom ryggen på sina närmaste, förgöra sina vedersakare och bryta bröd med sina fiender?

Den förklädda guden, andra delen i serien Pestmasken, är en historisk spänningsroman där läsaren får följa med på en halsbrytande resa in i familjen Seigels dramatiska värld av död, svek och oväntade allianser.

Egna reflektioner
Jag har läst en hel del positiva recensioner av såväl ”Den nionde kretsen”, den första delen i serien Pestmasken, som av den här, ”Den förklädda guden”. Ja, jag ska väl erkänna att jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa.

Blev jag besviken då? Nej, det tycker jag inte. Blev jag imponerad då? Nja, kanske inte det heller. Boken har väldigt många positiva bitar, många saker som jag absolut gillar. Men, för det finns alltid ett men, intrigen är lite förutsägbar. Jag kan inte annan än hålla med David Armini, det är lite James Bond över det hela. Vilket i och för sig inte behöver vara något negativt men för mig, som inte något stort fan av Bond, blir det ett litet minus.

Dock ska jag tillägga att karaktärerna är allt annat än förutsägbara. En del av dem är oberäkneliga och står för några oväntade vändningar. De är mörka och komplexa och man vet inte riktigt vem som är ond och vem som är god. En av mina favoritkaraktärer är helt klart Theresa, jag gillar hennes lite udda sätt.

Boken utspelar sig under 30-talet och jag tycker att Victoria Larm har fångar tidsandan på ett mycket bra sätt. Hennes språk och skrivsätt förstärker känslan, inte bara med orden utan även med meningsbyggnad, melodi och sättet de pratar och tänker. En annan sak som jag gillar är den historiska aspekten och alla kulturreferenser där jag känner till en del men men lockas att läsa vidare om andra. Boken avslutas på ett sätt som gör att jag, trots allt, längtar efter den tredje delen, Den döende slaven.

Läs fler omdömen på bokbloggar.se

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln