Stella lämnar Monterosa för att flytta med sin pappa till Röda bergen i Stockholm. Hon fantiserar om ett pulserande stadsliv långt ifrån den italienska alpbyn där alla känner alla och vardagen blivit trång som en krympande tröja. I lägenheten vägg i vägg med sin pappas börjar hon om på nytt.

Peter har efter många års familjeliv i Monterosa skilt sig och återvänt till sin ungkarlslya i Röda bergen för att förverkliga drömmen om en egen kvarterskrog. Han längtar efter ett anonymt liv i Stockholm och vill möta kärleken igen. Med lyckan över att hans dotter flyttat med honom kommer oron. Hur ska han kunna leva ett spirande singelliv och samtidigt se till att Stella trivs i sitt nya hemland?

När Stella och Peter en morgon stöter på varandra i trapphuset med varsitt sällskap från natten inser de att de inte längre känner varandra så väl som de trott. De bestämmer sig för att äta lunch tillsammans varje söndag året ut och vid varje tillfälle avslöja något om sig själva som den andra inte vet. Men ska de våga berätta de riktiga anledningarna till varför de var tvungna att lämna Monterosa?

Egna reflektioner
Åh, varför är vissa böcker så svåra att skriva recension på? Böcker som ena stunden ger mig gåshud för att i nästa stund kännas helt intetsägande.

”Från Monterosa till Röda bergen” är en feelgood-bok om relationer. Riktiga relationer. Komplexa relationer. Som det kan vara mellan en far och en dotter. Man får följa Peter och Stella i något som närmast kan liknas vid en försiktig dans där de turas om att föra. Genom deras gemensamma luncher varje söndag, då de ska berätta en hemlighet för varandra, lär de sakta men säkert känna varandra och dansen blir mer och mer följsam. De växelvisa kapitlen, där man ofta får se sakerna från bådas perspektiv, driver intrigen framåt. Trots det är det något som skaver. Det händer saker hela tiden samtidigt som jag upplever att det är samma tugg genom hela boken.

Alexandra Appelqvist är skicklig med pennan och fångar såväl känslor som tankar på ett väldigt fint sätt. Hon gör personerna levande och tillsammans med de vackra miljöskildringarna känns det som om jag både sitter med i slottet i Monterosa i lägenheterna i Röda bergen. Jag gillar kombinationen av mörker och tragedi och det lite varma och ljusa som anas i Peter och Stellas relation, det blir en fin kontrast och skapar bra byggstenar för en fortsättning av serien. Tilläggas bör väl också att man blir sjukt sugen på italiensk mat när man läser. Önskar att det fanns en receptsamling i slutet av boken.

Om författaren
ALEXANDRA APPELQVIST debuterade 2017 med feelgoodsuccén Handboken för singlar på gränsen till nervsammanbrott. Hösten 2020 släpptes uppföljaren Konsten att svepa det halvfulla glaset, och ett år senare spänningsromanen Helix. Från Monterosa till Röda Bergen är den första delen i hennes nya feelgoodserie Röda bergen. Alexandra lever med sin familj i Stockholm, växelvis mellan hemmet i Vasastan och skärgårdshuset på Svartsö, och driver talaragenturen BYWRTRS som representerar aktuella författare.

Sagt om boken
”Underbar eskapistisk feelgood.” Christoffer Holst

”Feelgood som kittlar hjärtat, sinnet och smaklökarna. Välskriven med karaktärer man inte vill släppa, nu längtar jag efter uppföljaren.” Caroline Säfstrand

Läs fler omdömen på bokbloggar.se

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln

För arton år sedan hade de en himlastormande förälskelse i London. Nu träffas svenska Anna och irländske Sean av en tillfällighet i den lilla italienska staden Castello, där han driver en restaurang och hon går en sex veckor lång språkkurs. Trots att Anna har en man och två barn som väntar hemma i Sverige kan hon inte låta bli att falla för Sean igen. Men vilken mamma skulle lämna sin familj för passionen?

Sean tror inte sina ögon när han får syn på Anna på restaurangen. Kan det verkligen vara slumpen som fört henne till den här platsen? Och går det att på nytt väcka liv i känslor som varit undertryckta så länge, inte minst efter det som hände nästan två decennier tidigare? Snart blir Sean varse att saker och ting är betydligt mer komplicerade än vad de var när han och Anna var i yngre tjugoårsåldern och hade hela livet framför sig.

Under en italiensk sol är en varm och insiktsfull roman om kärlek, omöjliga val och om att hitta sig själv.

Egna reflektioner
Detta är lite av en kameleontbok. Den börjar som en typisk feelgood men allteftersom jag läser ändrar den karaktär, blir mörkare, dystrare och inte så glättig.

”Under en italiensk sol” är en varm och lättläst relationsroman som väcker många känslor och tankar. Vad är moraliskt riktigt och vad är känslomässigt rätt? Miljöerna, maten och människorna är helt enastående och jag känner vinden i håret, doften av maten och smaken av vinet. Men jag känner också ett vemod, ångest över att inte veta hur man ska kunna välja och oro över framtiden.

Boken griper tag i mig samtidigt som den är nonchalant och oengagerad. Jag gillar karaktären Anna och hennes utveckling, från utbränd och viljelös till en kvinna som vågar stå för sina val. Ulrika Ljunggren har ett väldigt bra språk. Ändå är det något som skaver och det stör mig att jag inte kan sätta fingret på vad det är. Kanske är det Annas naiva inställning till allt? En inställning som jag förstår hänger ihop med hennes utbrändhet och med förälskelsen. Kanske är det känslan av hopplöshet, hur hon än gör blir det fel?

Oavsett vilket så är det en bra bok och jag tror att det är perfekt till en bokcirkel. Det finns massor av tankar. frågor och händelser som man kan diskutera.

Sagt om boken
”Romanen är välformulerad och handlingen drivs taktfast framåt med en nästan deckarlik kapitelindelning som lockar till sträckläsning. En lovande debut …” BTJ

Läs fler omdömen på bokbloggar.se

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln

Året är 1936 och tre år har gått sedan en kvinna under dramatiska former stal ett spädbarn från Villa Talludden på Djurgården. Mikael Kejser, som under kidnappningen fick obotliga skador, har nu fått veta att han inte har lång tid kvar att leva. Han bestämmer sig för att utkräva hämnd och att till varje pris hitta kvinnan och det försvunna barnet.

Noel Bråkensköld, en stilig läkare som bär på ett mörkt förflutet, antar ett uppdrag som snart leder honom till Zürich, norra Italien och till träskmarkerna vid Laguna Morta, ”Den döda lagunen”. Men när han kommer för nära familjen Seigels hemligheter tvingas han att fatta flera våghalsiga beslut.

Varför är det så många som söker efter det kidnappade barnet? Vilka är alla dessa människor som tycks villiga att offra sina vänner, gå bakom ryggen på sina närmaste, förgöra sina vedersakare och bryta bröd med sina fiender?

Den förklädda guden, andra delen i serien Pestmasken, är en historisk spänningsroman där läsaren får följa med på en halsbrytande resa in i familjen Seigels dramatiska värld av död, svek och oväntade allianser.

Egna reflektioner
Jag har läst en hel del positiva recensioner av såväl ”Den nionde kretsen”, den första delen i serien Pestmasken, som av den här, ”Den förklädda guden”. Ja, jag ska väl erkänna att jag hade ganska höga förväntningar när jag började läsa.

Blev jag besviken då? Nej, det tycker jag inte. Blev jag imponerad då? Nja, kanske inte det heller. Boken har väldigt många positiva bitar, många saker som jag absolut gillar. Men, för det finns alltid ett men, intrigen är lite förutsägbar. Jag kan inte annan än hålla med David Armini, det är lite James Bond över det hela. Vilket i och för sig inte behöver vara något negativt men för mig, som inte något stort fan av Bond, blir det ett litet minus.

Dock ska jag tillägga att karaktärerna är allt annat än förutsägbara. En del av dem är oberäkneliga och står för några oväntade vändningar. De är mörka och komplexa och man vet inte riktigt vem som är ond och vem som är god. En av mina favoritkaraktärer är helt klart Theresa, jag gillar hennes lite udda sätt.

Boken utspelar sig under 30-talet och jag tycker att Victoria Larm har fångar tidsandan på ett mycket bra sätt. Hennes språk och skrivsätt förstärker känslan, inte bara med orden utan även med meningsbyggnad, melodi och sättet de pratar och tänker. En annan sak som jag gillar är den historiska aspekten och alla kulturreferenser där jag känner till en del men men lockas att läsa vidare om andra. Boken avslutas på ett sätt som gör att jag, trots allt, längtar efter den tredje delen, Den döende slaven.

Läs fler omdömen på bokbloggar.se

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln

Portofino, Italien, 1943. Elodie vet hur hon ska försvinna obemärkt i mängden av människor som, liksom hon, anlänt till den vackra kuststaden med båt. Men skräcken för att de tyska officerarna i hamnen ska granska hennes dåligt förfalskade identitetshandlingar får henne att stå som fastfrusen på kajen och trots tyskarnas rytande uppmaningar får hon inte fram ett ord. Plötsligt tar en okänd man Elodie under sina vingar och i desperat behov av någonstans att bo följer hon med honom till hans hem vid Portofinos klippor.

Bara några månader tidigare var Elodie Bertolotti en lovande cellist i Verona, obekymrad om allt som pågick i omvärlden. Men när Mussolinis terrorvälde drabbar hennes familj lockar Luca, en ung bokhandlare, in henne i motståndsrörelsen.

I Portofino får Elodie en fristad hos doctor Angelo Rosselli. Han är en man som bär på sina egna svåra hemligheter, fyllda av skuld och ånger. Men Elodies ankomst väcker hopp och glädje, något som Angelo trodde var förlorat för alltid.

Veronas dotter fångar hopp, spänning och kärlek under en farlig tid, i en berättelse om den första kärleken, stor sorg och oväntat mod.

Egna reflektioner
Wow, vilken bok, vilket språk, vilka miljöer! Gillar du vackra och lågmälda böcker som utspelar sig under andra världskriget måste du läsa denna.

”Veronas dotter” är en väldigt känslosam bok. Den är berörande, vacker och sorlig med ett mörker som jag ändå tycker andas ett visst ljus. Handlingen tar sin början i april 1943 och under nästan ett helt år får vi följa Elodie i hennes liv som cellist och sedermera även stafetta i motståndsrörelsen. Vi får även lära känna Angelo, dels under 1935 och dels under 1943. De växelvisa kapitlen driver historien framåt i ett stillsamt tempo som ger mig tid att ta in alla intryck.

Få författare har ett så vackert språk som Alyson Richmond. Orden liksom svävar, böljar fram och tillbaka och jag känner musikens rytmiska svängningar. Boken är välskriven och med sina fantastiska miljöskildringar känns den nästan lite filmisk, ett drama om den Italienska motståndsrörelsen under kriget. Den har som sagt inget rasande tempo, är ingen vårflod utan mer som en porlande bäck. Men vill du läsa något stillsamt men ändå händelserikt och som utspelar sig under andra världskriget, ja då är detta boken för dig!


Läs fler omdömen på bokbloggar.se

Boken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln

Rosa växer upp i San Nicola, det äldsta och farligaste området i Bari i södra Italien. Bland de trånga gränderna som leder ned mot havet, når våldet dig i samma stund som du föds. Rosa och hennes bröder växer upp med en våldsam far, han vars smeknamn är Änglaansiktet. Namnet har han fått på grund av sitt oemotståndliga utseende, men i själva verket finns det inget änglalikt över honom. Faderns humörsvängningar, hans lögner och svek är vardag för familjen. Men trots att han slår, kan inte Rosas mamma sluta älska honom.

Rosa förstår att hon måste rädda sig själv. Och när hon träffar Marco väljer hon att byta namn och fly till Rom med honom. Tiden går och många år senare får hon ett telefonsamtal, samtidigt som hennes äktenskap knakar i fogarna. Hon tvingas återvända till sin hemstad, söka sina rötter och framför allt hitta ett sätt att lämna sitt mörka arv bakom sig, befria sig från våldet.

Välsignad vare fadern är en modig roman, en berättelse om hur du får våldets rötter, lika hårda och djupa som på ett olivträd, att ruckas och lossna. Rosa Ventrella skriver med ilska och empati på samma gång.

Egna reflektioner
Det var längesedan jag läste något som var så mörkt och dystert. ”Välsignad vare fadern” är både tragisk, eländig och brutal men samtidigt anas det något ljust och vackert i vissa stunder. Boken har väl gestaltade karaktärer och jag känner direkt en avsmak för Rosas pappa. Miljöskildringarna är lika välskrivna och man anar trängseln i de små gränderna, de brutala livet och hopplösheten som gror.

Rosa Ventrella skriver med så mycket smärta och melankoli att det blir lite jobbigt att läsa. Det prosaiska språket gör det lite svårt för mig att få flyt i berättelsen och jag upplever att det inte Händer så mycket. Det är absolut en läsvärd bok men den passade inte riktigt mitt sinnelag just nu.

Sagt om boken
”Ventrella tecknar ett drabbande porträtt (…) Språket är suggestivt och miljöskildringarna målande (…) Trots att innehållet till stor del är tungt finns det en upplyftande ton här, eftersom berättelsen inte bara skildrar brutalitet utan även hoppet om en bättre framtid och en chans till försoning med det förflutna.” BTJ

Om författaren
Rosa Ventrella är lärare i italiensk litteratur. Hon är född och uppvuxen i Bari, men bor nu med man och barn i Cremona. Välsignad vare fadern är hennes tredje roman på svenska.

Läs fler omdömen på bokbloggar.seBoken finns att köpa hos bl.a.
Bokus
Adlibris
Akademibokhandeln