Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen

Det enda jag hör i mitt huvud är ett lockrop från himlen är en berättelse om Oskar, som växer upp i Karlshamn på sjuttio- och åttiotalen. Vi får följa honom genom skolåren i småstadens trygghet. Oskar och hans kompisar spelar in blandband från radions Poporama, blir tonåringar och går på fest i parken och upplever spirande förälskelser, brustna förhoppningar och gör alkoholdebut på den omvälvande klassresan till Rom.

Utåt sett är Oskars tillvaro fortfarande harmonisk och hans fotbollstalang ger honom status. Han är ju ändå son till en gammal allsvensk spelare. Men det är också vid den här tiden hans plågor börjar. Och vad hände egentligen med hans morfar som han aldrig träffat?
Det som på ytan är en lycklig uppväxt är samtidigt Oskars ständiga inre kamp mot ångesten. Sedan han fick den första panikattacken på en skolresa är den hans följeslagare och i varje minut kan den slå till igen. Alla krafter går åt till att hålla fasaden uppe, även upp i vuxen ålder.

Utåt sett ett helt vanligt liv, men inuti Oskar ett satans liv. Han kämpar för att hålla ångesten och depressionen borta – men hur länge ska han orka?
Med tidstypiska skildringar från Karlshamn och levande beskrivningar av fotbollsläger, klassfester och brustna tonårshjärtan visar Henrik Ingvarsson att den psykiska ohälsan finns mitt i idyllen.

Egna reflektioner
Detta är en känsloladdad bok som visar att den psykiska ohälsan finns överallt, i alla åldrar och i alla samhällsklasser. Även om allt ser bra ut på utsidan kan det rasa en eld på insidan. Författaren är väldigt duktig på att förmedla känslan, få ångesten och tankarna verkliga, få mig som läsare att känna paniken men även glädjen över det positiva som händer i livet. Bitvis upplevde jag boken som lite rörig och upprepande, men det försvinner snabbt av alla igenkännbara händelser om hur det var att växa upp på den tiden.